Archive for the ‘swedish supplement’ Category

Savvas Pavlou Segla, armenier, segla !

Οκτώβριος 16, 2012

Το βιβλιαράκι  Αρμενίζοντας τυπώθηκε στην Αθήνα, το 1992. Άρεσε στον Bo Carstensen, που το μετάφρασε στα σουηδικά. Όμως δεν πρόλαβε να το δώσει σε κάποιο περιοδικό  της Σουηδίας για δημοσίευση.  Παραμένει στο ιστολόγιο έως ότου κάποιος το κρίνει ότι είναι δημοσιεύσιμο και σε κάποιο σουηδικό λογοτεχνικό περιοδικό. Παρακαλώ, λοιπόν, για βοήθεια και οδηγίες για το θέμα αυτό.

Novellen Armenizontas utgavs  i Aten år 1992.  Bo Carstensen tyckte om den och bestämde sig för att översätta den till svenska. Tyvärr avled han innan han hann publicera den i något svenskt litterärt magasin.  Hans översättning finns kvar på denna blog tills någon anser att den är värd att publicera. Jag är tacksam för all hjälp och vägledning jag kan få i samband med detta.

 Armenizontas, a novel, was published in Athens, in 1992. After reading the book Bo Carstensen translated it into Swedish, as he felt it was worthy of publication in a Swedish literary journal.  Unfortunately he passed away. And the project was not completed. But his work is posted on this blog and I would greatly appreciate any collaboration /ideas which would lead to publication and make Carstensen’s effort worthwhile.

Savvas Pavlou

Segla, armenier, segla !

Översättning från grekiska

Bo Carstensen

«Titeln på den grekiska texten är «Armenizontas» och har dubbel betydelse a) Seglandes och b) på Armeniskt vis.

Segla, armenier, segla !

Novell av Savvas Pavlou

“Morfar!” sa han, och den gamle utropade “Gervad, min son!” och omfamnade honom. Klockan var fem och det började skymma, besökstid och sköterskorna sprang till en patient i sängen bredvid som blivit sämre, och han lyfte upp morfar lite för att göra något för att dölja att ögonen fuktades. Samtalet började och stunden för hedersbetygelser, ägnade åt gestalter ur släktens förflutna, var inne.

– “Agavni? Karekin, Vachan? Terouchin? Den gamle Herakles? Nersez? Bra, mycket bra, han dog sedan han samlat barn och anförvanter och dragit till Sovtiska Armenien, han dog, bra.”

Morfar talade oavbrutet för att täcka över pausen på tolv år i deras samtal. I tolv år hade de samtalat varje dag och därefter hade tolv år gått då de inte sett varandra, en mångd svårigheter hade tornat upp sig och morfar blev tvungen att komma till detta land långt borta, till morbror Masis, och själv for han ännu längre bort, till Amerika, och nu talade morfar som om de avbrutit samtalet i går. Han försökte anpassa sig, kände sig som upphängd, omtöcknad, som om han ställde sig på en fast topp men åter överlämnade sig åt en vådlig luftfärd.

Morfar var som alltid vältalig, fylld av historier och skämt, av skratt och gnabb men också ibland fåordig då det han sa inte hade klart samband med förda samtal eller resonemang: “Cypern har ingen framtid, så som saker och ting har gått”, “Terouchin gjorde rätt, vid Erivan talar vi i alla fall vårt eget språk”, “Du måste ta mig härifrån, Gervad, pensionärerna lämnar de avsiktligt att dö. Jag menar allvar. Tusen av oss som de låter dö skulle, om de hade fått leva tio år till, ha betytt 120 tusen pensioner. Hundratals millioner lephta. Och vi är inte ens härifrån. Din morbror Masis ordnade för mig strax innan han dog genom att betala en summa och några arbetsstämplar.”

“Om jag dör, Gervad, kommer du då att minnas mig? Säg om du kommer att minnas mig! Ja, säkert? Hur säkert? Som du minns gammelmorfar Aran?”

Gervad visste allt om Aran. Som barn hörde han morfar berätta varje dag om honom. Om hans resa till Ryssland, om hans disskussioner med en grupp som de kallade narodnikerna, han sammanträffande med en viss Krapotkin, hans fångenskap i Sinope, hans kontakter med pontierna, urlastningen av vapnen, orderna från staden: att undvika tillspetsning, att skicka tillbaka vapnen för att genast åter lasta i dem, hans okvädisnord: “hanrejer, hanrejer, prästkappor och bläcksuddare”. Morfar Arans invaliditet. Från byn kunde han se ned på fälten, med Svarta havet som en ögonspringa längst nere. Han försökte anpassa sig till den nya situationen, Hans sjukdom hade helt förlamat benen, någon talade om kärror som de gjorde utomlands och vid ett besök föreslog morbrodern med affären i stan att han skulle skaffa en utifrån. Du för hit så mycket utifrån, sa morfar, vi ska göra den här. Han satt på en stol mitt på gården, tänkte och snickrade. Orörlig var han med osynliga trådar förenad, med hela trakten och skickade barnen som omgav honom med lek och stoj att ta reda på ägg från hönsen, för nyss värpte den röda, hästen behövde vatten – den var mycket törstig och han stod inte ut med det, men de måste akta sig för det fanns en orm i äppelträdet, hör på fåglarna hur oroligt de flyger och hur de skriker, kunde de hämta ett glas till pappa – han kommer tillbaka törstig, med hjälp av osynliga trådar kände han allt och visste han allt, han tittade neråt fältet och lyssnade spänt, underrättelser kom dit upp, turkarna var på väg och bredde ut döda kroppar.

I byn diskuterade man och kom fram till att den enda lösningen var att ge sig iväg till ryskt område, på vinst eller förlust. På natten hörde de morfar sjunga för första gången. Nyss hade han gjort sin kärra och rullade den bistert leende över framgången. Han sjöng en sorgsen och hård, skön och bitter sång – “Ararat, Ararat”. Nästa dag sa han ifrån då de ville lyfta upp honom i vagnen, han vägrade att följa med dem, han stannade hos dem som kom ned från berget och några andra som gav honom ett rostigt vapen. De sköt fram rullstolen till gårdsmuren mitt emot nedfarten. Innan de gav sig iväg, bad han dem om ett glas vatten som han ställde gredvid sig. De startade och morfar såg ut över trakten som sett honom växa upp till hans tolfte år, han vände blicken mot gammelmorfar Aran, men denne tittade med bössan i handen mot vägen. När han fortsatte såg han honom luta sig med fingrarna mot glaset, som om han smekte det, men utan att dricka ännu.

De var på en timmes avstånd när hörde de första skotten. Efter trettio-fyrtio år bläddrade en sjöman, född och uppfödd i Pireus, som morfar gjorde sällskap med på ett kafé i Limassol där han hade strandat, i en tidskrift: – “De gjorde rätt de där typerna i fängelset som kallade er slaktfezer.” Han bredde ut tidskriften framför honom och berättade om några konstiga personer som han lärde känna i fängelset. De hade ett hemligt språk för kommunikation med verandra – for att skydda sig gentemot främmande öron som eventuellt lurpassade på dem. Deras kodnamn för armenier var slaktfezer, av slakta och … Fotografiet – i ett tvåsidors uppslag tillägnat armenierna i Thesavros (Skattkammaren) – låg redan framför ögonen på morfar.Med fezerna fint placerade för poseringen, med oklanderliga uniformer, med gevären framför sig stod två turkar bredvid illa medfarna kroppar, avhuggna huvuden, staplade som en pyramid. Bland dem var det som morfar tyckte sig urskilja Arans huvud, med läpparna svullna, ett öga var halvöppet och stirrade för alltid; morfar stönade och lät tidskriften glida ned. Sen dess öppnade han aldrig någon publikation om massakern.

Han gick ut en stund för att röka en cigarrett. I väntrummet var alla sittplatser upptagna, därför lutade han sig mot korridorväggen bredvid en askkopp med sand och fimpar.

En patient, ledsagad av en anhörig, närmade sig med ett järmstativ i handen på vilket hängde en påse för uppsamling av urin, till vilken var ansluten en slang ifrån hans buk. Han ställde stativet på golvet och frågade honom något, de kunde inte nå full kontakt trots att alla tre försökte, hans kunskaper i franska var blygsamma. Nuförtiden talade han engelska perfekt, armeniskan och grekiskan hade gått till bakre delen av hjärnan – mycket amerikansk, sa morfar leende till honom, rättframt men utan kommentarer.

Lutad mot väggen såg han den sjuke gå vidare med stativet i handen, och han frågade sig var hans kropp slutade och den främmande kroppen började. Var slutade med andra ord han och var tog de andra vid?

Själv hade han rotats i Amerika. Ett Fulbrightstipendium i gymnasiets femte klass. Han skulle bo i en fin amerikansk familj, och han skulle gå i skola där. Men idealfamiljen upplöstes innan året var slut. Mannen gav sig en dag liksom varje dag i väg till sitt arbete men återvände inte, han tog bara med sig sin bankbok. Amerikanskan frågade mitt uppe i kriser och sinnesrörelser, om han skulle stanna, varför och hur, till slut klistrade hon sig fast vid honom med nerverna söndertrasade – hon skulle sköta om honom, hon skulle hjälpa honom, vad hade han för framtid i sitt hemland…? Kvävande och neurastenisk inhägnade hon honom.Han stod ut i tre år. Till slut gav han sig i väg till en annan stad, hittade ett arbete, amerikanskan kom gång efter gång som om hon hade varit uppdragen för att be honom återvända, gav honom presenter, for i våg hysterisk.

Han stannade kvar i nya världen, men ett ekonomiskt oberoende som han drömde om lyckades han aldrig uppnå. Och nu var han han här. Inom bolaget som han arbetade i hade man organiserat en resa till Spanien, allt var betalat av Amerika. Han hade stort behov av ett avbrott och därför följde han med för de sista slantar han hade. Från Spanien ringde han som planerat till Cypern, och fick reda på morfaderns operation. Det var synd, sa de, att han inte kom och besökte honom när han var så nära. Han var överens med dem om det och köpte en tågbiljett. Han avtalade med sina medresenärer att han skulle förena sig med dem i nästa stad. Resan var välplanerad.

Han passerade gränsen, for till morfars stad, fann hans adress, ett äldre par i dörren intill talade om för honom att han var på ett specialsjukhus i en annan stad för operation. De hade hand om nyckeln, han kunde bo i hans rum. Nästa dag skulle de hjälpa honom att finna adresser och telefon-nummer, han kunde åtminstone ringa honom eller fara och besöka honom. Detta kullkastade hans planer. Om han återvände till den andra staden – i Spanien, skulle han finna det övriga ressällskapet på flygplatsen för återfärden. Och de pengar han hade var så få.

Under natten i morfars rum sov han inte alls. Han rökte och snokade i böcker, bilder, fotografier och brev. På morgonen kastade han tågbiljetten. Han skulle köpa en annan, han skulle fortsåtta, han skulle komma.

Då han rökt ut sin cigarrett återvände han till sjuksalen, men när han gick in, sa morfar: “Gervad, vi går ut och sätter oss i det lilla väntrummet.” Han hade inget allvarligt.Operationen skulle göras inom tre dagar, en enkel galloperation.För övrigt närmade sig den tidpunkt då man körde ut besökarna, och i väntrummet skulle de kunna sitta ännu ett tag.

Han tog ömt morfars droppflaska från stativet och de fortsatte sakta ut i korridoren…

Stödd på hans arm kramade morfar plötsligt hans muskler och sa beundrande: “Starka, starka! Och tänk, vi som tiggde för dig när du var liten.” Gervad hade inte förr hört denna berättelse. När han var sjuklig i trå-treårsåldern sprang de runt hos läkarna. Inget hjälpte och de trodde att han skulle dö. Cyprioterna hade en sed och grannfruarna sa gång på gång att hans mor måste följa den för att rädda barnet. Till slut gick hon med på det, och fru Kalliope ropade på sina två söner och de lade Gervad i en bärkorg. De bar kring honom och slog i kvarterets dörrar och ropade “eleiste, dhoste oti proeriste” (“förbarma er och ge vad ni kan ge”). En del kastade brödstycken i korgen, andra åter skorpor och småmynt. Rena saker, vi har inga själviska baktankar, vi spelar inte smarta, vi har nått lägsta trappsteget; ni som befinner er högre upp, räck oss er hand.

“Om din pappa levat skulle han inte ha låtit detta ske, han skulle ha sagt att detta var löjligt. Hursomhelst började du hämta dig och bli bättre efter någon månad.”

– “Å, vilket liv vi levde! I det att vi slog handen på spiken omväxlande knäböjde och bad vi, under utbrott och underkastelser försjönk vi tillsammans i bitterhet och fortsätter på samma sätt var för sig, gick avsides, var likgiltiga för allt, ropade ut vår förtvivlan över allt. Till slut kom vi hit.” Han lyfte händerna högt av smärta: “Och du hör oss inte och du ser oss inte.” Han tänjde slangen på ett farligt sätt.Hans seruminjektor gjorde lite ont. Han fortsatte: “Till och med mot våra egna måste vi vara på vår vakt. Och nu är vi här. För att åter ändra oss och gömma oss och sedan återigen träffas och än en gång drabba samman.Armenierna seglar, som min vän sjömannen uttryckte det.”.

De kom till det lilla besöksrummet, fann plats och satte sig sedan han hängt upp morfars droppflaska i en krok på väggen intill. De fortsatte sitt samtal. Besökarna strömmade ut ur sjukrummen. Plötsligt stack en glasögonprydd man fram sitt huvud över dem och granskade dem genom sina tjocka linser, som hade de varit sällsamma böcker eller egendomliga djur i en zoologisk trädgård.Han hälsade på morfar liksom på honom.Han skulle komma i morgon bitti så att de kunde samtala bättre. Vi skulle prata, sa han.

När han försvann ut i korridoren, brast morfar ut i skratt: – “Vet du, under den timme då du var ute kom han till mig och frågade vad det var för språk som vi talade. Jag vet inte vad det var som tog åt mig men jag sa till honom att det var det språk som vår släkt talade i vår by i Pakistan nära gränsen till Kashmir. Alla har döt och vi två är de sista, ingen annan i världen kan det.. “Intressant, intressant!” upprepade han och putsade sina glasögon och bad om fler upplysningar. Jag satte ihop en skön historia åt honom. Han är språkforskare vid universitetet. I morgon skall han återkomma därför att han har en sjukling på salen som han besöker – han som ligger längst bort vid fönstret – och han skall ta reda på mer av mig..det jag berättade för honom är ju sant, eller hur?” De skrattade. Plötsligt frågade morfar honom: “Har du pengar, Gervad, är allt okay?” Om jag står mig i ytterligare två dagar till månadsskiftet har du rätt till hela min pension, och om jag lever dern första nästa månad tar du alla pengarna även för de följande trettio dagarna. Bara begär dem.” Han tänkte avbryta honom men morfar framhärdade: “Du kan hämta ut dem bara genom att visa min legitimation. Jag har den med mig, den ligger i nattduksbordet.”

På kvällen promenerade han hit och dit. Han räknade sina pengar och tog in på det billigaste hotellet för en natt, åt en sandwich och drack en kopp kaffe. Han gick åter ut på gatorna och tänkte. Vad skulle han göra? Han kunde inte lämma morfar och resa om två dagar som han hade bestämt. Operationen skulle ske i övermorgon och morfar skulle behöva åtminstone 14 dagar för att återhämta sig. Om han stannade måste han diskutera med honom. Han måste finna ett arbete snabbt, i morgon eller övermorgon, och gå till honom varje dag. På en trång gata träffades han knivskarpt av en kall vind, hans hjärna överförde till honom bilden av Cypern och främst av modern. Han drog upp kragen, stoppade händerna i fickorna, började vissla Ararat, Ararat men slutade eftersom han frös. När han hunnit fram till bron stannade han och tittade på floden som gled fram under hans fötter, drog upp flygbiljetten ur fickan och lät den falla i vattnet.

Nästa dag gick han upp och klädde sig snabbt. Han inväntade otåligt morgonens besökstid, så han kunde springa upp på sjukhuset och träffa morfar och berätta om sina nya planer. Han anlände bevingad till sjuksalen men ett tyg var uppspänt runtom morfars säng. Genom en springa såg han honom ligga orörlig med olika sorters slangar i näsan, händerna och buken. Någon talade om en komplikation som hade gjort en omedelbar operation nödvändig, blodförgiftning som hade brett ut sig hejdlöst, slutet som hade kommit inom en knapp halvtimme.

När han knäböjde och höll sig i den lilla bänken, närmade sig mannen med glasögonen. Han uttryckte sin medkänsla och sa att han förstod honom. Också han hade en anhörig som genomgått en farlig operation, lyckligtvis hade den gått väl. Han gav åter uttryck åt sin medkänsla och sa att de måste meddela sig med varandra. Var bodde han? Å, han visste det ännu inte säkert, nå då skulle han vänta på att han ringde, för det gjorde han val … säkert? Säkert! Han lade sitt visitkort i hans ficka och upprepade ihärdigt: “Appelle moi, appelle moi.”

På eftermiddagen när de sänkte ned morfar i jorden knäböjde han åter mot marken: “Å, morfar, det går inte an att du dör på det här viset, utkastad på en sjuksäng med tre slangar ur buken och trå dropp i armarna och katet i hjärtat. Inte kan du dö på det viset och till och med låta dem stoppa ner dig här. Jag borde ta dig tillbaka till ditt hus, din by, bland dina släktingar, döttrar och barnbarn, söner och sonhustrur och svärsöner, med ugnen som bakar vid sakta eld och hästarna i stallen och bredvid de andra byarna och längst ned med pontierna nära havet vid ögats yttersta gräns…, mitt i denna värld, en kung som överlämmar sin krona.”

Han strövade oavbrutet omkring på gatorna, satt på bänkarna och han startade åter och återigen sitt kringirrande på Stortorget men på femte dagen stödde han sig sömnig och uttröttad mot staketet intill telefonkiosken. Därinne fanns, klädd i gabardinrock och halsduk, en lång man som inte lyckades nå kontakt med den han hade ringt upp och darför lade på luren i vredesmod. Han fick myntet tillbaka, störtade nervöst ut och försvann snabbt.

Utan att tänka så mycket gick han in i kiosken, lade i ett mynt och telefonerade till glasögonmannen. Efter två timmar knackade han skrynklig, orakad och med mörka ringar kring ögonen på grund av trötthet och sömnlöshet på dörren till hans arbetsrum. Han tog mycket glad emot honom och prersenterade honon för sin vackra kollega, Francoise, också hon mycket glad att stifta hans bekantskap. De tog honom omedelbart till professorn som genast gick in på ämnet, dvs.att de visste att han var från en by i Pakistan nära Kashmir. Att hungersnöd och epidemier hade decimerat deras antal, att de på grund av konflikter i området hade utstått alla helvetets kval och att 1946 alla föll över dem och utrotade dem, bara hans familj överlevde men olika händelser gjorde att alla dess medlemmar strök med och bara de två blev kvar, att kanske ett par andra överlevt men uppslukats av Pakistans och Indiens folkhav – om de inte dött. Att den sist och slutligen säkert hade de två kvar, morfar som levat i byn och hade förhandskunskap om deras språk men tyvärr nu dött och honom som hade lärt det av sin familj fjärran från hembygden, dock tillräckligt bra för att kunna ge tillfälle för vetenskapen att med deras hjälp studera ett okänt språk och det ansåg de var mycket viktigt. Man skulle kunna säga att de var riktigt rörda av detta faktum, därför måste han nu hjälpa dem. Han sa vidare att, beträffande morfadern, han förstod att hans död bekymrade honom, men de skulle inte börja genast, låt säga att han tog igen sig 10–15 dagar… Ja, han visste att han hade svårigheter, han befann sig ju här på grund av morfaderns operation utan arbete och pengar men de skulle ordna det. Man fick inte glömma att för tio år sedan när den siste överlevande av en folkstam med en säregen dialekt påträffats i Patagonien sände ett amerikanskt universitet en specialbeskickning bestående av en professor och två medhjälpare som stannade där tillrackligt lång tid för att på plats studera han språk och detta innebar en utgift på hundratusentals dollar för universitetsbudgeten. Inte kunde de försumma detta gyllene tillfälle och i varje fall skulle de skaffa honom ett rum att bo i och ge honom fickpengar att täcka hans utgifter med ur språkforskningsinstitutionens anslag. De skulle inlägga en begäran hos universitets-myndigheterna om fullt bidrag för så lång tid som han skulle vara tillsammans med dem. Slutligen skulle hans arbete gynna hans stam eftersom på det viset hans språk inte skulle gå förlorat, och samtidigt forskningen eftersom den skulle muta in ett nytt okänt fält. Fast visst förstod han detta med morfaderns död, den enda närstående han hade i världen, men som sagt, skulle de inte börja genast, han kunde vila upp sig i 20–30 dagar och sen fick de se. Hans assistent Francoise skulle hjälpa honom och orientera honom. Vad han i övrigt behövde skulle hon ordna åt honom, och inom kort befann han sig i ett varmt rum tillsammans med Francoise som söt och leende gav honom förtydliganden och råd; på bordet låg ett kuvert med pengar för de första dagarna tills ärendet hade blivit klart.

Han kände sig förlägen och viljelös och fann med svårighet ord. Francoise satt bekvämt tillbakalutad i fåtöljen, bjöd honom på en cigarrett och fortsatte entusiastisk samtalet.En skugga startade därvid vid knäna och den blev mörkare allteftersom hon talade.

Den är fascinerande den här historien, den är häpnadsväckande, sa hon, ett nytt språk som ingen tidigare hade känt till, ingen språkforskare tidigare studerat! Det var en väldig tur för hennes skola. Själv var hon upptagen av ett arbete som tog all hennes tid i anspråk, men hans fall var så intressant att hon för ett tag sköt det åt sidan för att hjälpa mannen med glasögonen som åtagit sig att studera hans språk och professorn var överens med honom att ärendet var angeläget.

Språkforskningen gjorde henne tokig, den var hennes liv. Den sista tiden hade hon arbetat hårt, hennes studie var barndialekt i olika delar, titeln var “Småbarnens språk”, och plötsligt frågade hon: “Vad heter småbarn på ert språk?”

Han blev förbryllad, därför blåste han ut rök ock sa att det hade undgått honom. Och vad hette vuxen, man, kvinna? Han sa åter några ord på en slump. De fortsatte sitt samtal i någon timma. Hon berättade att professorn var en av de mer lysande på språkforskningens område, alla lyssnade ständigt med uppmärksamhet på honom, att den glasögonprydde, hans assistent, var en av de mest lysande experterna och att hon själv ville arbeta i nära anknytning till dem, hennes karriär var säker fast sen., hon skulle arbeta mycket och ändå stå ut med det, språkforskningen krävde mycket arbete etc. etc. Hon bragte honom åter ett par tre gånger i bryderi när hon frågade honom om ord på hans språk.

När hon hade sagt god natt och avlägsnat sig, gick han ned för att köpa sigarretter och leta reda på ett matställe. Han var uthungrad. När han hade ätit sig mätt och tänt en cigarett tittade han på den tomma tallriken och tänkte att han åstadkom sju ord. Han hade gjort sig förtjänt av maten. Men faran var att han själv glömde orden och sa andra om man frågade honom om samma sak. Därför antecknade han dem på cigarrettpaketet. Han skulle hemma ta ett pappersark och skriva upp dem och något tiotal nya, han skulle lära dem utantill och ha dem i beredskap. Vad de än frågade honom i morgon skulle hans första ord vara “medik”. Han skulle stanna ytterligare två tre dagar för att äta, värma sig, sova, vila upp sig och därefter ge sig iväg.

Det gick fjorton dagar och han var fortfarande här och ville stanna. Redan från de första dagarna brukade Francoise komma för att höra om han hade några problem. Hon satt bekvämt i länstolen med det mörka ovanför knäna varje gång allt intensivare, de samtalade mycket om hennes liv och om hans, om livet i landet, därefter gick de en runda på gatorna, i parken, satt på bänkarna vid springbrunnen, drack en läsk i något lungt hörn. När tillfälle bjöds nämnde de Menizonar, så kallade han sitt språk. Han tänkte på sin morfar och gjorde ett anagram av ordet “armenizon” (“på armeniers vis” eller “seglandes”; grekiska. Översättarens anm.). Sakta men säkert, utan att han själv förstod hur det gick till, hade 50 ord tagit form och med ringa möda lyckades han skapa några satser när det blev nödvändigt.

Han började finna nöje i historien med sitt språk, någon gång roade han sig med det tillsammans med Francoise, de slungade då och då ut något ord. Men en eftermiddag då hon bjöd in honom till sin lägenhet för att ta ett glas var också glasögonmannen där – för en kort visit. Denne tittade underligt på honom når Francoise på ett familjärt sätt bad honom komma till köket och hjälpa henne.Inom kort sattes deras samtal igång.De kom in på Menizonar och glasögonmannen försatte honom i bryderi ett par tre gånger.Franskan som använde så mycket i samtal med Francoise glömdes.

Genom att fråga igen, överföra diskussionen från franska till engelska för att förstå bättre, fick han tillfälle att tänka efter innan han svarade. Hans armhålor och handflator hade blivit svettiga, när glasögonmannen tittade på klockan och spratt till. Det hade blivit sent och de väntade honom hem, han nämnde – fast nästan ohörbart – sin hustrus namn. Francoise föreslog innan de skildes åt att de skulle träffas igen på torsdagen för att i lugn och ro fortsätta diskussionen.

På torsdagsmorgonen var hans första tanke att avsluta alltsammans och ge sig iväg, fast han tänkte också på Francoise. Men han skulle inte klara kvällens förhör. Det slog i dörren. Det var Francoise som kom in.

“Tsese lad mérada”, sa hon svalt.

“Lad lide”, svarade han omedelbart utan att tänka, och hans hjärta slog hårt. Det var den första dialogen hittills mellan dem.

Francoise var på godmorgonvisit och när hon lämnade honom för att gå till arbetet förstod han att hon ville stanna, varför han också måste konfronteras med glasögonmannen. Hela dagen satt han och tänkte, han återerinrade alla ord som han hade sagt, lärde in andra som han just gjorde, organiserade några samband inom satserna. För att bättre komma ihåg försökte han översätta ett par tre amerikanska småsånger till sitt språk. Han arbetade hela dagen, han tröttade ut sig, orkade sedan ingenting annat. Kvällen inledde han orolig och upprörd, och när han återvände var han våt av svett. Han lappade och lagade, han förde det hit och dit, och till slut lyckades han. Som väl var fanns det några andra där och diskussionen bredde ut sig till många andra ämnen. Men glasögonmannen var otålig, han ville påbörja arbetet genast. Han bad honom komma in på hans expedition på måndag, och hans blick utforskade än konom, än Francoise.

Han kände sig kraftlös. Om de startade det som de andra i sällskapet talade om med entusiasm, förteckningar, alfabetiska listor, dossierer, bandinspelningar, statistiska bearbetningar, skulle allt ta slut. Och de hade talat om en månads lugn. Efter tjugo dagar skulle leken således upphöra. Han skulle inte kunna bedra dem mer. På lördagen undvek han Francoise och gav sig ut i kylan. Han plöjde sig genom gatorna i oräkneliga timmar.På söndagen likaså. Men på kvällen stod han inte ut längre utan knackade på hennes dörr.

Hon hade väntat på honom, sa hon, och de satte sig i soffan och hennes uppdragna knän slog gnistor, fortfarande växte det svarta. Hon undrade hur han hade det. De samtalade lite nervöst och plötsligt frågade hon honom vad “jag vill ha dig” hette på hans språk.

Knäna vek sig under honom och ordet smälte i hans mun, som choklad. “Pamefal”, sa han till henne, “p” som fick läpparna att ljuvt förenas, “a” en andhämtning, “m” åter en kraftfull förening – till slut, “e” för att man skulle orka, “f” en intensiv kroppslig längtan, “a” ännu en andhämtning och “l” av fröjd och njutning, “pamefal” och han närmade sig henne, hon väntade på honom och det blev en fest.

Han vaknade först morgonen därpå, och medan Francoise sov smekte han hennes hår och hennes rygg. Han såg på klockan. Det hade blivit sent och han måste till glasögonmannens expedition. Han funderade på vad han skulle göra, vad som skulle hända, men Francoise vaknade och omfamnade honom igen. Han drog henne till sig och förlorade sig i henne, kom till det klockslag då alla världens ord och språk glöms bort.

På glasögonmannens expedition bad han om ursäkt för förseningen, men denne sa med typisk vänlighet och utan professorsmin att det inget gjorde, utan förklarade att han behövde honom för att komplettera en ordlista kring hemmet; en forkskarvän till honom, som skulle hålla ett anförande på en språkkonferens, hade fått höra om det nya, okända språket och skulle vilja ha hans ord och väntade med otålighet på att kunna göra jämförelser och dra slutsatser och bad därför att han gjorde listan till tisdagen, han kunde komma med den själv eller låta Francoise ta den med sig. Han nämnde hennes namn på ett sätt som vittnade om storsinthet trots nederlaget. Han hade tydligen förstått vad som hade hänt.

Hemma höll han på i två dagar med listan över ett tiotal ord: dörr, fönster, ytter-och innertak, golv, sovrum, balkong etc. etc., men han kunde inte åstadkomma synonymer. Han tänkte han borde tala med Francoise om det, säga henne sanningen. Jag vill så gärna ha henne och hur skulle hon ta det, resonerade han. Men om natten när de lade sig tillsammans och allt åter var skönt, sa hon till honom: “Har du tankt på om allt går bra, vi får barn, många, vi lär dem menizonar och de sina barn och dessa i sin tur sina, kommer detta språk att breda ut sig över hela världen?” De förlorade sig åter i varandra och kände sig som de första människorna, som Adam och Eva, som om en av dem dog den andra skulle förlora skapelsens fortsatta utveckling.

På morgonen tog han fram listan till glasögonmannen och förstod då att det inte gick att göra lörsyckta ord, allt måste vara systematiskt ordnat. Han satte sig vid border och täntke. Till varje ord gjorde han anagram, baklängeskonstruktioner och anknytningar till motsvarande ord ur språk som han behärskade, skapade nya som han lätt kom ihåg därför att de var knutna till hans erfarenheter och minnen, han regelband dem på sätt som gjorde det lätt att snabbt göra nya om ordet som avkrävdes honom var feminint genus eller flerstavigt eller sakord.

Ingen höll honom nu längre tillbaka. Orden överskred tusentalet och han skapade ständigt nya. Han kunde tala om alldagliga ting utan fel. Han försvarade sig inte längre, inledde själv diskussion om sitt språk, lärde sig att överkomma tvivel från glasögonmannens sida, såsom för några dagar sedan då han gett honom ett filosofiskt ord ur menizonar och han ställt sig undrande – “konstigt att till och med en ensligt belägen by med agrar struktur har så exklusiva teoretiska begrepp”, förklarade han detta egendomliga fenomen genom att framkasta en teori. Han visste inte hur men i närheten hade legat Alexander den stores stad Iskander, vars ruiner morfar med stolthet hade visat på… ömsesidig påverkan… etc. – glasögonmannen tittade på hans förmätna ögon- : “Vårt språk”, sa han, “har en gammal historia.”

Han ägnade sig med allt större entusiasm åt sitt språk. Han gjorde kasus, två stycken, de övriga med prepositionsuttryck, verbböjningar, syntax, satsfogning, först de grundläggande dragen, sedan fortsatte han till undantagen. Han avrundade det hela och till slut kom språket självmant in i hans hjärna, fick ett sådant grepp om honom, att han täntke, mindes, gladde och oroade sig på det, kort sagt gick som i en rusig lycka över dess tillblivelse.

Det gick 25 dagar och han skulle uppträfda på språkforskningscentret. De skulle för första gången presentera han språk. Han hade satt sig på en framträdande plats som hade anvisats honom; vid ett bord ovanför fanns professorn och glasögonmannen, nedanför dem befann sig andra assistenter och studernande som bevistade detta specialseminarium. Han kände sig illa till mods och hans blick vände sig runt i salen och letade efter Francoise. Hon hade för tre dagar sedan rest till en näraliggande stad för att besöka anhöriga.Hon hade lovat att hon i god tid skulle komma till sammanträdet.Men var var hon? Under tiden satte professorn igång sitt tal, sa att det var tre ämmen som skulle behandlas i dag. Det första och viktigaste var språket menizonar som deras institution hade äran att först och till och med ensam av alla studera och de hade lagt ner mycket arbete på att utvärdera materialet.

Upptäckten av menizonar var något mycket intressant, de var tacksamma att den gjorts och de var måna om att inte ett ord förlorades och de hade funnit en hel skattkammare, ett språk som talats av ett folk som krympt samman och till slut utplånats så när som en enda person som nu samarbetade med dem och deras kollega, hr. glasögonman, som trots att han under bara några dagar hade gjort ett laborativt studium av det nya språket, skulle göra en vetenskaplig värdering, med primära iakttagelser och gränsdragningar, för att låta också dem ta del av deras glädje över denna viktiga händelse. Professorn slutade och glasögonmannen tog vid efter att ha obmett honom att komma upp och sätta sig intill honom vid hordet. Han reste sig bedövad upp och bytte snubblande plats, men Francoise syntes fortfarande inte till. Presentationen satte igång, han förtydligade och analyserade, jämförde och förhärligade sitt språks plastiska företräden, ett leende blommade hemligt i hans hjärta. Just då gick Francoise in i salen. Han sökte hennes vänliga ögonkast, men hon fortsatte beslutsamt och ropade att allt var lögn, lögn… Ett sorl uppstod, och denna dödsängel fortsatte och blev allt hårdare. Det var ett gjort språk, han kände till dessa språk och hade gjort en fabrikation och drivit gäck med dem, men hon hade, då hon hade varit borta några dagar, utnyttjat möjligheten att ytterligare fundera över ärendet, något stämde inte och hon hade undersökt allt bit för bit och sammantaget. Hon talade och talade, och han kände hennes förräderi breda ut sig som olja på ett papper. Hon talade och forkastade och förklarade, hur hon hade funnit att de första ord han gett dem var annorlunda än de övriga, de hörde till undantagen därför att han senare avrundade allt och därtill hade hon med hjälp av operatören nyss konstaterat att de ca. tio första orden hade fler labialer, kanske var de som var från den första tillkomstperioden mer spontana och lustfyllda, hon hade därefter iakttagit att de ord han sa för forsta gången innehöll fler p, v, f, m än de ord han sagt till andra, kanske – antalet åhörare minskade i salen – på grund av ett känslomässigt beroende av henne. Hon fortsatte strängt att nagelfara struktur och funktion och tillkomstsätt hos det genomfalska språket.

Några sa att man skulle tillkalla polis, andra sa “låt oss inte ropa ut våra misstag och skamfläckar”, och salen tömdes, varvid de som gav sig iväg kastade blickar fyllda av lust att stena honom eller spotta på honom. Ensam och böjd reste han sig också efter en liten stund och fortsatte mycket sakta ut i den långa korridoren. I kröken visade sig Francoise med böcker och papper, färdig att gå in på glasögonmannens expedition. Han stannade och hans blick var full av undran.

“La science”, svarade hon med ett väsande ljud som sågade igenom honom, “la science”, i det att hon svängde med fingret en smula hotfullt framför honom. Hon gick beslutsamt in på glasögonmannens expedition.och han tittade på skylten på dörren och läste glasögonmannens namn som han jämt glömde. Det stod Dr. framför namnet.

Vetenskapen, vetenskapen … Han fortsatte åter hungrig och ensam längs gatorna för att driva hit och dit utan mål. Det led mot natten och han nådde den timme som lidandet gjorde svår. Till gryningen gick han kring på gatorna och återerinrade sig allt, bit för bit och samman, från sitt första minne på Cypern nära havet till denna natt. Timmarna gled hän, kylan genomborrade honom men efter ytterligare någon timme började det lysa i öster. Och plötsligt grep något kallt, något underligt tag i honom. Liksom efter en gatukrök befann han sig i ett kvarter, på ett litet torg som några smågator slutade i, med människor som öppnade sina butiker och gjorde i ordning lådor framför sig, kringvandrande försäljare som lade ut sina tillhörigheter på gatan. I små verkstäder hördes de första ljuden av verktygen och på något ställe försökte några upprätta gestalter värma sina händer vid tre eldar, som gjorts upp med hjälp av trä och papper från lådor och varuomslag. De kokade kaffe och delade det mellan sig. Ett litet förunderligt torg fyllt av ljud, retsamma skämt, skratt och nerver, människor med hår, näsor och läppar i ansikten som inte passade in i gamla och nya bilder så som vågorna här bryggt dem, förvirrade, slagna, människor som försökte hålla sig uppe, överleva. En dallring gick genom luften, först ett onyanserat ljud, sedan hördes, ett tydligt “medik”, några hälsade varandra med “tsése lad, mérada”.Han avlyssnade noga deras samtal, och en vild grädje fyllde honm. Han sprang, han simmade, han seglade genom mängden, lyfte sina händer och vrålade av lycka. De talade Menizonar, hans språk.

Översättning från grekiska

Bo Carstensen